Snaskefar

Detta blir mitt sista inlägg på blogg.se. Jag har med hjälp av min gode vän Nicklas flyttat till en egen domän med ett mer stabilt bloggverktyg så nu ska jag ägna mig minst lika mycket åt yta som jag hittills har gjort åt innehåll (käften!).

Den nya bloggen finns här, på www.snaskefar.se. Nicklas har varit extremt duktig och fått över samtliga inlägg, kommentarer, videoklipp och bilder. Vad jag har förstått var det inte särskilt självklart eller enkelt.

Jag ber mycket ödmjukt att ni som länkar till min blogg byter ut adressen hos er och lovar att göra likadant om ni vill meddela mig någon ändring.

Kanske vissa av er sörjer beslutet att byta plattform, jag hade tänkt trösta er med ett klipp från Ronja Rövardotter när Skalle-Per dör men jag har inte lyckats hitta något sådant klipp på nätet. Istället vill jag lämna er med bilderna från Sagan om konungens återkomst när Gandalf, Bilbo, Frodo, Galadriel, Elrond, den tredje alven som man aldrig kommer ihåg vad han heter och annat löst folk lämnar Midgård och de kvarvarande hoberna (ja, old school) tjuter ögonen ur sig på stranden. Det är inte alla tårar som är av ondo, tänk på det. Så smular kakan.

Snyft.

Min gode vän Nicklas har donat och trixat med sina digitala smedverktyg och snart kommer bloggen att flytta till en ny adress med innehållet intakt.

Jag måste dock först lära mig att logga in på den nya sajten.

Igår skulle jag ägna mig åt materielvård. Jag bestämde mig för att skinnskorna skulle få sig en omgång med skokräm, borste, fett och trasa. När jag plockade fram påsen med verktygen så luktade den väldigt funky. Förklaringen var en rabarberstjälk som hade legat och möglat i påsen.


Det är uppenbart att någon har sett min fina skopåse och tänkt "Den som fick lägga rabarber i den påsen!". Prepositionen kanske inte stämmer riktigt men ni fattar. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Det brukar bli så, inga konstigheter. När en storhet hyllas så tar man dit andra stjärnor av samma kaliber som deltar i festligheterna. Michael Jackson fick 1993 utmärkelsen World Music Award, ett pris som delas ut till den artist som har sålt flest skivor världen över.

Priset delas ut av International Federation of the Phonographic Industry (IFPI) i Monaco varje år och Monacos kungahus står som värdar för festligheterna.

1993 uppmärksammadas alltså Michael Jackson och 1 minut och 22 sekunder in i klippet så visar Europa var skåpet ska stå. Jakob ska ha ett erkännande för att han skickade länken till mig.

Tja, när jag växte upp var Pluto fortfarande en planet och när man talade om Mr. Big så menade man det amerikanska rockbandet och inte någon slick affärstyp i en TV-serie som (om jag har förstått saken rätt) handlar om att tjejer visst får ligga om de känner för det.

Mr. Bigs hit To Be With You släpptes 1991 och jag har den i en låda i formatet CD-singel. Det ni ungdomar, CD-singel. Jag var lite kär i sångaren som jag trodde var en tjej och blev ganska förvånad när det visade sig att Eric Martin var en bredbent powerrockare. Martin skrev låten i sina tonår och det får anses vara ganska skickligt.

Nuförtiden väcker låten inga större känslor, möjligtvis lite nostalgi. Nästa inlägg kanske kommer att handla om Extreme och ackordet Cadd9.

Denna sommar verkar vara den sommar som jag skulle ha fått mitt mediala genomslag. Jag har dock avstyrt alla sådana expeditioner.

Tro det eller ej go' vänner, jag blev kontaktad av en vän som ville att jag skulle söka till Paradise Hotel. Hon kände produktionsledaren och hade blivit omnämnd att ge denne några uppslag.  Självklart kom mitt namn upp. Jag blev tillfrågad och efter en tidsdräkt som var längre än vad jag är stolt över så tackade jag nej, Jag påstod att det skulle skada mitt varumärke. Sedan såg jag ett avsnitt av Paradise Hotel och de verkar ju ha ganska roligt. Men nej, tusenfaldigt nej.


Ett par dagar senare blev jag via facebook kontaktad angående ett statistjobb i inspelningarna av BBC:s version av Wallander. Det enda jag skulle behöva göra var att se utländsk ut och det kan jag faktiskt, om jag koncentrerar mig, fixa till om jag får lite tid på mig. Jag tackade nej till detta också, det var för kort om tid och om jag fattade saken rätt så skulle man stå still och se etnisk ut från kl. 15.00 till 03.00 följande natt. Så lång tid har jag aldrig kunnat koncentrera mig på något. Via folk på plats har jag fått höra att Kenneth Branagh var pigg på att gå förbi och göra tummen upp till statisterna, nu i efterhand framstår det som en deal sweetener - men, men.

Som ni säkert känner till så fnissar jag åt mina egna skämt i veckor, ibland månader efter jag kläcker dem. Detta är dock inte ett eget skämt, denna sloga finns på riktigt. Den står på omslaget till en av Dalapolisens spelmäns skivor.

Polisen i Dalarna är hård men Rättvik.

Lysande.

Jag lånade en gång ett VHS-band som innehöll Point Break, piratkopierad naturligtvis. Detta var på den tid då två videobandspelare som stod tillsammans tydligt vittnade om vad ägaren ägnade sig åt. Bandet kom från en lagkamrat i det ärorika MBBK. Donny hette han. Eller kallades. Men det hör inte hit.

Tillsammans med Värsta gänget är Point Break den skitfilm jag har sett flest gånger. Söndagseftermiddag, småstad, regn. Ni fattar galoppen. Jag kan den utantill fortfarande. Johan på Bakslag har lagt upp en video som släppte loss minnesassociationerna men ni ska se den för att den är extremt rolig.

En teaterensemble sätter upp Point Break som pjäs, de väljer ut en i publiken som spelar den intetsägande FBI-agenten Johnny Utah. Denne får läsa sina repliker direkt från cue cards, allt för att det ska bli så likt Keanu Reeves som möjligt. Vem som spelar Anthony Kiedis surfarnazist är oklart. Se klippet, skratta och fortsätt därefter verksamheten.

Jag återvände till brottsplatsen, vilket man alltid gör. Helgen tillbringades i Båstad med underbart umgänge. Erik Häggsgård var med, en fantastisk människa. Han berättade att de hade kört förbi farbror Plommon på väg upp till Båstad. Man frågar sig kanske vem farbror Plommon är och det är inte så lätt att veta. Det är en till åren kommen gynekolog som bor i samma förening som Erik och hans fru.

Gynekologen heter egentligen Ploman och har passerat 90-strecket. Han är en skön lirare har jag förstått, jag har aldrig träffat honom men Erik visste att berätta en skröna som Ploman hade berättat för honom. Ploman bedrev sina medicinstudier i Uppsala och hade funnit sig väl tillrätta där. Han kom till staden precis innan (relativt sett) utbrottet av det andra världskriget. Spänningarna låg i luften men Ploman ägnade sig åt det som man vanligtvis förknippar med studenter. Han levde rövare utan att bry sig sådär jättemycket om vad som hände utanför murarna. 

En kväll efter krigsutbrottet 1939 så satt Ploman med på en sexa bland läkarstudenter på en studentnation i staden. Sexa är ett fancy ord för efterfest. Man drack, sjöng och drömde om en mer liberal syn på sexualitet. Helt plötsligt upptäckte man att man hade slut på konjak. Nu hade det inte varit en katastrof om man hade haft andra rusmedel men detta var alltså det enda man kunde få tag på. Kloka huvuden slogs samman, hur ordna mer konjak? Man kom fram till att det enklaste sättet vore nog att telefonera efter några buteljer men vem kunde man ringa? Timmen var ju ändå sen och vem kände man egentligen som hade konjak?

"Hitler?" föreslog någon försynt. Självklart! Hitler, stormens herre, måste ju naturligtvis ha konjak! De tog upp luren och bad telefonisten att skyndsamt koppla dem till Adolf Hitler. Detta var långt innan busringningarna var uppfunna och varje förfrågan behandlades med den professionalism och snabbhet som situationen krävde. Telefonisten kopplade dem alltså vidare till Berlin där man fick upprepa sitt ärende, "Vi vill nå Adolf Hitler!". En inte helt ovanlig önskan, de fick dock inget svar på det nummer som gick till hans kansli och därför blev de istället kopplade till Kehlsteinhaus,  det vill säga Hitlers örnnäste i Berchtesgaden.

Ett par signaler gick och en av Hitlers adjutanter svarade och när de sa att de ville prata med Hitler så undrade adjutanten naturligtvis vad saken gällde. "Har Hitler någon konjak? Vår är slut!" meddelade gossarna i Uppsala. Adjutanten tystnade, när han talade igen så lät han meddela att Hitler sov och inte fick störas och att det inte fanns någon konjak. Festen i Uppsala dog ut, man gick hem i morgondiset, utan att egentligen behöva mer konjak.

För sista gången, det heter Anne på Grönkulla. Med ett n, med ETT N!

Jag hatar mitt umgänge.

Magnus Hedman var det alltså som påträffades med 55 tabletter Stanozolol i bilen. Hedman är kanske mest känd som före detta landslagsmålvakt i fotboll och som man till diverse glamflickor såsom Magdalena Graaf och Linda Bentzing (eller Bengtzing om man vill vara noga).

Hedman själv hävdar att det inte finns någon anledning för honom att dopa sig. Det är oklart hur men Hedmans urinprov visade på spår av Stanozolol, en drog som förresten låter som något Astrid Lindgren skulle kunna ha hittat på.

Nåväl, i Radiosporten förklarade Hedman varför hans urinprov var positivt. Efter hans intervju sätter man på en låt, "Jag ljuger så bra" med ovannämnda Bentzing (eller Bengtzing om man vill vara noga). Humor.

Idag twittrade Magnus Betnér följande: "Börjar kännas löjligt att visa leg på bolaget när man är 35.".

Är det inte mer uppseendeväckande att Sveriges just nu mest exponerade ståuppkomiker inte blir igenkänd? Eller har PR-maskineriet inte gått på det varvtal som man hade önskat?

En av USA:s största TV-ikoner har dött, Ed McMahon är inte längre med oss. Ed McMahon var kanske mest känd för att vara Ed McMahon men hans största insats i TV-historien var som Johnny Carsons announcer på The Tonight Show. Jag kan inte riktigt hitta ett bra svenskt ord, även om det kanske finns. En snackare, sidekick, helt enkelt. Ed var alltså den som pratade i början av programmet, presenterade gästerna och dagens tema för att slutligen välkomna THE MAN HIMSELF, Johnny Carson med orden "Heeeeeeeeeeeere's Johnny!". Han gjorde så i 30 år, fram till dess att Jay Leno tog över programmet och nu är det snart dags för honom att lämna över rodret också.


För oss svenskar som aldrig fick se The Tonight Show med Johnny så kanske det inte var självklart till en början när vi såg The Shining vad Jack Nicholson menade när han skrek samma fras efter att ha huggit sönder dörren in till de potentiella offren. Hans rollfigur hette ju inte alls Johnny utan Jack Torrance. Det var Nicholson som improviserade fram det hela med inspiration från Ed McMahon, Kubrick lät nöja sig och behöll det i filmen. En liten intressant detalj i sammanhanget är att den dörr man först hade tänkt använda som hinder för Nicholson var en speciell rekvisitadörr som hade konstruerats för att snabbt kunna huggas sönder. Det ingen tänkte på var att Nicholson hade varit frivillig brandman i många år och därför hann hugga sönder dörren innan man egentligen var beredd på det.


Nåväl, jag fattade inte det där med "Here's Johnny!" förrän jag såg ett ALF-avsnitt i min ungdom då denne har tagit över The Tonight Show. Ed McMahon och Alf kommer ihop sig ordentligt vad jag minns. Alf har sönder Johnnys mugg. Vissheten förstärktes efter det enda Treehouse Of Horror-avsnittet av The Simpsons som jag faktiskt gillar, The Shinning. Homer hugger sig igenom en liknande dörr och använder McMahons replik, han upptäcker att rummet är tomt och går därför vidare till nästa rum där han använder sig av CBS 60 Minutes öppning, Tony Awards och så vidare. Det är kul. Det var allt, fortsätt verksamheten.